Vid Nacka Skoglunds staty
Några månader efter hemkomsten från Brasilien flyttade jag till Stockholm. Inte långt från vårt hus, på den parkering där jag varje dag går på promenad med Mici, min lilla hund från Vrnjačka Banja, står en staty som jag i början tyckte var konstig, ett metallmål i naturlig storlek, en boll (av metall) som sitter i krysset och en stiliserad fotbollsspelarfigur som skjutit på volley. Varje 24 december sveps denna figur in i vitgröna halsdukar och flaggor.
Firandet av Lennart Nacka Skoglunds (1929–1975) födelsedag är en julritual för Hammarbyfansen; flera hundra passerar över parkeringen denna dag. Nacka är en legend i Hammarby, Inter, svenska landslaget. I semifinalen i Världsmästerskapet i Sverige 1958 banade hans mål väg för svenskarnas seger över det favorittippade Västtyskland. I finalen på Råsundastadion i Solna vann brassarna med 5–2 och denna seger blev en del av det brasilianska kollektiva minnet. I Sverige minns man också den där finalen, och för dem har det blivit den största fotbollsframgången, men jag skulle säga att denna hågkomst inte överskrider den sportsliga dimensionen så mycket.
När jag letade efter information om Nacka Skoglund, som, antar man, var uppvuxen i samma område och bodde i grannhuset, överraskades jag av hur lik hans historia var Garrinchas, vilken han hade dribblat sig förbi i finalen 1958. Båda var infallsrika och oförutsägbara konstnärer och spelpoeter, klubb- och nationalhjältar, båda ruinerade myterna om sig själva genom att spela också när de inte längre gick att känna igen, de kunde aldrig anpassa sig till livet efter och utanför fotbollen, de dränkte sig i alkohol, förslösade allt de hade och dog förhållandevis unga, mer eller mindre övergivna av alla…
Medan jag utforskade den svenska sidan av finalen 1958, stötte jag på ytterligare en svensk utlöpare av Garrinchas världsmästarrykte. Ett år efter VM hade Botafogo, Garrinchas lag från Rio, en kort sverigeturné; tillräckligt lång, dock, för att Garrincha skulle göra en svensk fotbollsälskarinna med barn. Ulf Lindberg träffade aldrig sin biologiska far. Han minns inte ens sin biologiska mamma – han adopterades bort redan som bäbis. Han växte upp i Alf och Margareta Lindbergs familj, i småstaden Skellefteå i norra Sverige. Senare flyttade han till Halmstad, öppnade en korvkiosk, gifte sig och fick barn… Han liknar sin far, en riktig brasilianare. Han talar bara svenska.
I samband med Världsmästerskapet i Brasilien var han intressant för journalisterna; olika medier skrev ihop för denna stund avpassade historier med honom. Men det var, likväl, som om man inte ställde den mest intressanta frågan till honom – hur det varit att växa upp i Sverige på sextio- och sjuttiotalen, som svart. Garrinchas son Ulf var en av väldigt få som känt av det på sitt eget skinn. Hur socialdemokratiskt och progressivt det än var, så var den tidens Sverige etniskt och kulturellt väldigt homogent. Utländska arbetare började anlända i större antal, men oavsett det finns det många vittnesbörd om att det ingalunda var lätt att vara annorlunda. Svartskalle var den värsta tänkbara förolämpningen. Neger… det stod utanför alla kategorier.
Ända till detta världsmästerskap 1958, inom ramen för Uppsala universitet, det äldsta universitetet i Sverige och de nordiska länderna (grundat 1477), fungerade Svenska institutet för rasbiologi. Det hade inrättats genom ett riksdagsbeslut 1922, på vingarna av sin tids europeiska vetenskaps ”moderna rön”, var Svenska institutet för rasbiologi den första vetenskapliga institutionen i sitt slag i världen. I den tidsålder då Oswald de Andrade och Gilberto Freyre och andra i Brasilien arbetade på att det afro-brasilianska arvet skulle bli en integrerad del av den officiella brasilianska kulturen, ansåg doktor Herman Lundborg, institutets föreståndare, och hans kolleger vetenskapsmännen, att deras vetenskapliga institutions huvuduppgift var att bevara den svenska rasens höga kvalitet. Den största faran för raskvaliteten såg de i rasblandningen och i detta avseende var de väldigt hängivna utforskandet av rasblandningen mellan svenskar, samer (lappar) och finnar i norra Sverige. Efter Lundborgs pensionerande 1935 försköts Institutets forskningsfokus från skallmätning till studier av ärftliga sjukdomar, men namnet ändrades inte förrän 1958, när det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik på Uppsala universitet. En av de praktiska utgångspunkterna för Institutets vetenskapliga rön var legaliseringen av den tvångssterilisering av människor, som genomfördes från 1934 och ända till 1975. Omkring sextiotusen personer steriliserades, men trots att eugeniken inte var den enda och mest exklusiva anledningen till att dissekera testiklar och äggstockar, förökade sig den rasbiologiska synen på världen; än mer eftersom vetenskapen aldrig gjorde upp med den.
Dock, till skillnad från på femtio- och sextiotalen, vore den svarte Ulf Lindberg ingenting som skulle väcka någon särskild förvåning i dagens Sverige. Vid Nacka Skoglunds staty, i utkanten av parkeringen, ligger ett dagis; dagisbarnen spelar ofta fotboll i parken. De har alla möjliga färger och nyanser; de är långtifrån alla blonda. Det gör inte längre något speciellt intryck. Sverige har under de sista årtiondena tagit emot hundratusentals flyktingar, asylsökande, invandrare från världens alla hörn… Det sägs att det finns över 170 olika diasporor, snart en femtedel av befolkningen har ursprung någon annanstans.
Även om de humanitära skälen framhålls i första hand när man förklarar eller försvarar de öppna dörrarnas politik, så är motivationen också väldigt praktisk. Sverige är ett stort, glesbefolkat land. I ett glesbefolkat land betraktar man varje människa som en (potentiell) resurs. Man framhåller ofta att just de utländska arbetarna samtidigt utgjorde drivhjulet för landets industriella uppgång, men också för den demografiska regenerationen.
Brasilien och Sverige är två väldigt olika samhällen. Ibland tänker jag att det inte finns större antipoder. Brasilien är fortfarande ett land av enorm och skrämmande ojämlikhet; Sverige, å andra sidan, är fortfarande ett av de mest egalitära samhällena i världen, trots att det med nyliberalismen även här skett en stratifiering. I Brasilien är religionen, som är på nivån av en vidskeplighetens telenovela, fortfarande en masshypnos; Sverige är formellt ateistiskt, men protestantiskt ateistiskt. Brasilien är soligt, varmt och brokigt; Sverige befinner sig under ett halvår i mörker, är kallt och tämligen enahanda. Brasilien är som land ett radions, fotbollens och telenovelans barn. Sverige har utformats av det protestantiska riset, det standardiserade skolsystemet och pressen.
Brasilien har varit tvunget att, om än på de officiell uttalandenivå, upphöja rasblandningen till det brasilianskas högsta princip – den etniska eller rasmässiga purismen har varit och förblir omöjlig i en demografisk verklighet som utmärks av allas blandning med alla. Sverige har, trots den rika traditionen av vetenskapligt rasistiskt tänkande, beslutat sig för att fördärva den svenska rasens höga kvalitet genom att öppna sina portar för dem som är annorlunda. Befolkande av det stora landområdet ses som en förutsättning inte bara för välståndet, utan för livet i stort. Om samhällena smälter bort och upphör, kan det inte finnas något liv här.
Såväl Brasilien som Sverige ställs, trots alla sina olikheter, öga mot öga med de största frågorna och utmaningarna i den tid som vi lever i. Som de förstår och förmår. På grund av sina kontinentala dimensioner är många av Brasiliens lokala teman och dilemman, som en hållbar tillväxt och skydd av Amazonas urskogar, samtidigt också globala. Sverige har, å sin sida, på grund av sitt hårda klimat, men också på grund av erfarenheten av massvält (vid sekelskiftet mellan arton- och nittonhundratalet), som etsat in sig i det kollektiva minnet, lärt sig att se och planera med framförhållning.
Såväl Brasilien som Sverige har fattat, var och en på sitt sätt och i sin tid, att identiteter som grundas på etnisk och rasmässig homogenitet inte är möjliga och i längden inte kan upprätthållas. Den vidare samhällsgemenskapen, vilket namn det än ikläder sig i framtiden, kommer att grundas på andra principer. Varken Brasilien eller Sverige har något slutgiltigt svar på vilka alla dessa principer ska vara och på hur scenariot för en varaktig identitet för det tjugoförsta århundradet ska se ut. Framtiden står öppen. Men det som, tycks det, står klart för alla är att den inte finns någon återvändo.
Den amerikanska historikern Alfred Crosby har myntat uttrycket det kolumbiska utbytet för att namnge ett enastående biologiskt fenomen i den mänskliga historien. Genom upptäckten av Amerika och inledandet av kolonisationen inträffade det största utbytet av djur, växter, kulturer, människor, teknologi och idéer mellan den amerikanska och den afro-europeiska hemisfären i hela historien. De goda sidorna av det kolumbiska utbytet är mer eller mindre kända – Europa nåddes av majsen, potatisen och tomaten…, och till Amerika kom hästar, grisar, nötboskap, får, getter, hönor… Det kolumbiska utbytet decimerade emellertid den inhemska befolkningen som saknade immunitet mot de europeiska virusen, och medförde också en radikal förändring av ekosystemet, eftersom även andra resenärer anlände med båtarna från Europa, såsom myggor och möss, som dittills inte hade funnits där. Crosbys nyckeltes är att en oförutsägbar framtid öppnades genom mötet mellan världar som tidigare inte haft någon beröring.
Det är den framtid som även vi idag lever, var vi än är. Den är fortfarande oförutsägbar, men något kan man likväl förutse. Förmågan till att löpande förutse och anpassa sig är inte bara förutsättningar för utveckling, utan även för att fortbestå. Varje tid har sina goda sidor; men den har också sina virus. Flykten till skogen, hur tät den än är, hjälper inte i längden. De brasilianska indianernas olycksöde är det bästa beviset på det. Det är de som utvecklar immunitet som överlever…
Jag är inte säker på i vilken mån Brasilien gav mig svaren på de frågor som jag sökte. Men det skänkte mig ett helt nytt perspektiv – på Europa, historien, universaliteten, samhällsvetenskaperna och de vetenskapliga sanningarnas sanningshalt, slavägande, utvandring, ras- och kulturblandning… Och på oss, vad vi än kallat oss och hur vi än presenterat oss. När vi är med våra egna och på hemmaplan, uppfattar vi oss själva som stora och viktiga, och sålunda ser vi inte detta här, såsom det är, styckevis och delt. Det ligger, i själva verket, helt utanför fokus, som Robbie Williams i Woody Allens film Harry bit för bit.
Jag har träffat och lärt känna olika människor i Brasilien. Och jag har fått lyssna till olika berättelser. Den nattliga färden från den ena till andra ändan av São Paulo med Tomislav tycks mig än idag overklig, som något slags underlig dröm. Det är som om Mitar Subotić Suba skrivit den:
Tänk er Blade Runner i troper. Livet i São Paulo är snabbt, vansinnigt och farligt, eftersom verkligheten ständigt förändras. Staden är full av folk från hela Brasilien och utlänningar, som alla i detta försöker finna någon mening. Om man har tid och tålamod att gräva tillräckligt djup, så kan det leda till den ena upptäckten efter den andra, ni kan hitta väldigt udda människor och speciella platser…
Tomislav sitter vid ratten och jag på passagerarplatsen. Vi pratar medan hans stamkunder byts ut i baksätet. Tomislav är från Ilok. Etnisk kroat. Han talar ekaviska. Alla i Ilok tittade på TV Beograd, säger han. Här, där Donau gör en sväng och formar biflöden, har Ilok genom sitt läge graviterat mot Serbien. Tomislav gick i skolan på andra sidan bron, i Bačka Palanka; det var närmast. När 1991 kom, och kriget började, hade han knappt fyllt arton. Såväl kroater som serber ville ha honom. Att han skulle bli hjälte. Han hade andra planer. Han ville leva. Han kom till Belgrad och gick omkring på ambassaderna på jakt efter en räddningsplanka. De europeiska länderna ville inte ha en sådan som han. Han tänkte sig inte Belgrad som sin slutdestination. Brasilien öppnade sig för honom, även om han inte kände någon där. Han talade mycket bättre engelska än brasilianarna och i São Paulo fick han ganska lätt jobb på elitbordellernas klubbar och barer där ett internationellt klientel uppehöll sig. Vid en viss tidpunkt övergick han till att köra taxi. För att bli självständig, tog han lån så han kunde köpa en egen bil. Det tog inte lång tid innan bilen blev stulen. Han blev tvungen att låna pengar. Nu har han inte sin egen taxiplats, utan kör på natten. Han har fasta kunder, kvinnliga teveprogramledare, sångerskor, eskortdamer… Han kör huvudsakligen kvinnor. Med dem är de säkrare, men de, säger han, gillar också att ha en snygg chaufför. Han varnar mig för att inte ge mig i slang med dem på portugisiska, för att inte till slut tvingas betala räkningen – det förväntar de sig av en kavaljer… Vi pratar på sådär på Vuks superhemliga kodsystem, men en av de kvinnliga resenärerna kan inte tygla sin nyfikenhet.
Tom, vad är det där för ett språk, var talar man det?
Vet du var Italien ligger? frågade Tomislav henne, mest retoriskt, då mer eller
mindre alla, särskilt i São Paulo, känner till Italien, eftersom flertalets förfäder kommer därifrån. – Och då vet du ju också att Italien går ut i havet. På fastlandet, på andra sidan havet, fanns det ett land, som São Paulo, ett tjugotal miljoner människor, det hette Jugoslavien. Sen var det ett krig och det landet finns inte mer. Istället för det finns Serbien, som är som Rio, Kroatien, som är som Belo Horizonte, Bosnien, som Salvador…
Några år tidigare hade Tomislav brukat åka till Ilok – med ett brasilianskt pass. Han hade haft med sig presenter till gamla skolkamrater, men han hade inte kunnat åka över bron, till Bačka Palanka och Belgrad. Han hade inget serbiskt visum. Han säger att han inte tänker återvända till Ilok. Vad ska jag göra där… Där tycker de att jag är gammal, ingen tjej skulle vilja vara med mig. Här tycker de jag är snygg. Han drömde om en tomt vid havet, i Bahia.
Det har gått en hel del tid sedan vi möttes och den där nattliga färden. Jag försökte få tag i honom senare också, men det var som spåren av honom var utplånade. Ingen av mina släktingar visste var han var och vad som hände med honom. Men ibland kommer jag ändå att tänka på Tomislav, liksom på en del scener och syner från den där kvällen. Jag tänker på hur lätt vi känt igen varandra i folkmängden, fast vi aldrig någonsin hade setts. Jag har snurrat den filmen i huvudet många gånger – en fångad blick, ett ögonblick, kanske någon omedveten rörelse med handen eller axeln… och det var allt. Vi kände varandra, vi hade inte ens lärt känna varandra och vi började bara snacka. När man befinner sig i en annan omgivning, och särskilt när förskingringen blir ens hem – är omprövningen ofrånkomlig – vem är du, vad är du, var hör du hemma… Svaren på dessa frågor beror också i hög grad på vem som ställer dem, var… För brasilianarna kommer vi, var vi än kommer ifrån, från ingenstanslandet.
När allt kommer omkring, så är det ju bara detta ingenstansspråk, och den känslighet och det förtroende (misstroende) som följder med det, som förbinder oss. En del tycker kanske att det verkar litet och betydelselöst; det är varken litet eller betydelselöst.
Medan jag pratade med Tomislav, brukade han ibland dra efter andan, som om han skulle säga någonting, han brukade hejda sig… och förbli tyst. Jag hade aldrig tidigare samtalat med någon som var stum på sitt eget modersmål. Det etsade sig in i mitt minne. Och alltsedan dess frågar jag mig ständigt om det är en bild av vår framtid, vad vi än kallar oss och hur vi än presenterar oss.
Översatt från serbiska av Pontus Lindgren
- Oswald de Andrade (1890–1954) var en av den brasilianska modernismens pionjärer. I sitt verk Kannibalmanifestet (”Manifesto Antropófago”) från 1928 hävdade han antinationalistiskt att den brasilianska kulturhistorien präglades av kannibalism, och drev, med modernismens intresse för det primitiva, tesen att den hämtade sin styrka ur att rituellt ”kannibalisera” på andra kulturer. Kannibalismen, menade han, var ett sätt för Brasilien att hävda sig mot den europeiska postkoloniala kulturella dominansen.
- Gilberto Freyre (1900–1987) var sociolog, kulturantropolog, författare, målare, politiker och en av det tidiga nittonhundratalets mest framträdande brasilianska kulturkommentatorer. I bl.a. den kulturantropologiska klassikern ”Casa-Grande & Senzala” (1933) underströk han just rasblandningens betydelse för Brasiliens sociala och kulturella DNA.
- Ekaviska är ett fonetiskt drag hos det språk som tidigare kallades serbokroatiska och som framför allt kännetecknar det serbiska dialektområdet. I den nationella identitetspolitik, som präglat långa perioder sedan 1990-talets inbördeskrig, ställs den ofta i kontrast mot de jekaviska dialekter som talas i dagens Kroatien, Bosnien och Hercegovina och Montenegro.
- Syftar på den gemensamma grunden till de samtida serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska nationella standardspråken som lades av den serbiska filologen och folkloristen Vuk Stefanonivić Karađić (1787–1864) genom bl.a. en grammatik, en ordbok och en bibelöversättning.